jag kan inte andas
Det finns inga ord som förklarar värken i mitt bröst,
när min luft tar slut och alla tårar sköljer ur mig,
krampaktigt önskar jag dina andetag tillbaka.
är du lycklig nu?
Jag känner mig väldigt ensam här där de missnöjda vindarna blåser. Ni andra är så frånvarande i era bubblor fyllda med illusioner av lycka. Jag bara önskar mig bort så jag slipper se er, förbannad, förbannat ledsen.
nu.
Vem orkar tänka på framtiden när man kan vara här och nu?! Jag har iallafall ingen lust alls, jag vill bara flyta på, det är bara att köra, jag varken hinner eller vill bromsa. Allt som jag planerat denna sommaren har redan hänt, men då återstår det bästa: vad händer nu? Åh vad jag leker med den tanken, den gör mig tokig och alldeles kittlig i magen, jag ska röja mig fram, strunta i det som vissa säger står i vägen, jag går rätt igenom och jag bryr mig inte alls. Jag kör och du åker med, jag styr och när jag blir trött gasar du och trycker på, lev för sjutton, lev, du gör mig vild i livet.
why the hell
Jag har inte varit glad på hela veckan så varför skulle jag vara glad nu? Aggressioner har varit ett ständigt påvisande på den här allt mer misslyckade flickan som är på väg mot kvinnoåren, när jag sedan blivit trött har mina agressioner utlösts till tårattacker. Utan att kunna hindra det har jag legat där i min säng och gråtit kudde efter kudde blöt, slängt den förbrukade på golvet och sedan tagit en ny att smeta mina känsloattacker över.
Det kryper i mig av en oro jag inte kan kontrollera, det är lättare att visa för andra att man är arg än ledsen, men när ingen ser, kryper jag in i mig själv och släpper ut allt som jag burit på hela dagen.
Jag tycker att du är så orättvis mot mig, jag har inte gjort dig något, jag har bara försökt behaga dig. Du uppskattade mig från början, tyckte om mig, nu är jag bara en plåga som tofflar för dig så fort du visar minsta tecken på humörsvängning. Jag vill bara att du ska behandla mig som människa, som den person som du en gång såg mig som; mysig, fin och du kunde till och med prioritera mig. Jag vill inte vara arg mer, jag vill inte att det ska vända till tårar då min ork tar slut, kan du inte bara vara normal med mig? Visa att jag är människa och inte det där som du behandlar mig som nu med dina korta svar, din ignorans och tydliga påvisanden på att jag inte betyder mer än ett par kvarglömda illaluktande skor som ingen egentligen vill veta av. Du ärså dubbel, jag vet att du tycker att jag är fin egentligen, men har du svårt att acceptera det själv? Att du kan tycka att en som är som jag är helt okej? Jag vill skrika, jag vill hoppa framför dig och tvinga dig att behandla mig rätt, för hur gärna jag än anpassar mig efter din lycka så har även jag mina gränser. Jag kan inte må dåligt i evighet på grund av din nonchalans, jag måste också få vila i lugn, precis som du gör efter din ignorans av mina försök att få kontakt.
Jag bara undrar, mitt i alla mina känslovågor, varför kan du inte bara ta mig i handen och hjälpa mig upp istället för att slå ner mig igen då jag precis lyckats resa mig? Jag öppnade mig för dig med det jag hållit inom mig och jag lyckades bryta mig lös från mina hemligheter.
Jag kan inte stå på egna ben om jag inte får hjälp att ta mig upp av dem runt omkring mig, och det verkar visst som att det som saknas är du, jag har alla, men inte dig. Precis som att en kaka behöver alla sina ingredienser för att bli som den ska vara behöver jag alla mina vänner för att vara som jag är menad.
Det finns så mycket mer än det här, men just nu vill jag bara att du ska vara min vän, att vi ska vara vänner som prioriterar varandra. När jag lyckats med det ska jag gräva in i mitt djupaste och försöka lösa gåtan på det här fasansfulla jag har ställt mig själv inför den här våren.
En sak i taget, en dag ska jag vara Emelie som hon förtjänar att vara och älskas som.
att granskas
Helt plötsligt bara försvann jag, jag var upprörd och bloggade, sen tog tiden slut. Under min frånvaro hann jag ta studenten, och äntligen glöder det i mig igen.
Det finns så många ord jag vill skriva, så mycket tankar och känslor som ska stakas ihop i bokstäver, bilda en text som ska kännas av någon annan. Jag vill att den som läser ska känna att dem nästan kan röra vid mig, jag vill riva upp min kropp så att man ska kunna se vad som finns på insidan av mig. Det ska vara äkta, rätt på och utan genvägar eller omvägar.
Här är jag och jag ska dra kniven i mig själv, från mina tår upp till mitt högsta hårfäste, för att jag vill bli sedd som att jag är äkta.
Mänsklighet är det enda jag letar efter, men varför är det så svårt för mig att se mig själv? Bakom allt det som präglar mig, jag vill skära djupt, så att ni kan se, att jag är mänsklig, och ni är ingenting annat än mig. Just därför är vi vackra, för att vi inte är perfekta, vi är unika.
försök inte styra mig, du vet inte vad du gör.
Att jag blir arg när någon försöker vägvisa mig när jag inte bett om det är inte konstigt.
Låt mig vara den jag är, ge dig inte in på att försöka få mig till någon annan än mig själv. Att jag inte är som dig är bara skönt, och det är sanningen, jag skulle aldrig vilja vara som dig, det är nog dags att förstå att du inte är mer än någon annan. Vi har känt varandra länge och du har alltid varit likadan, att peka vägar för någon annan är att ta sig vatten över huvudet, det är nog dags att du lär dig.
Jag har äntligen valt att vara glad, att se lätt på livet och tycka om, oavsett hur jag behandlas tillbaka.
Mitt liv är inte menat för att levas genom någon annan än mig. Visst, jag har ofta svårt för att fatta egna beslut, men aldrig kommer jag att göra på ett sätt som inte är mitt eget. Jag väljer bara mellan det som lockar mig, det andra kastar jag iväg med all min kraft.
Jag har valt att vara som jag är nu, det valet var inte mitt lättaste val, men det var enbart ett val från mig.
Akta dig för att se ner på mig. Akta dig för att försöka ge mig visdomsord.
Jag är ingen amatör. Jag vet vad jag gör.
Försök inte styra mig, jag är medveten om att jag är olik mig från då, men det är nu jag älskar mig själv och mitt liv.
söndagar är drömdagar.
att vara ledig en torsdag.
Buffertdagar är bra dagar. Jag har inhandlat studentklänning, 8 par trosor och en snyggsnygg t-shirt idag, mamma är snäll. Förresten så började butiksbiträdet på Carlings prata med mig jättemycket när jag provade t-shirten, tvingade mig att komma ut och visa och grejer. Han sa att jag var snygg, så jag blev glad och köpte den.
Nu väntar jag in Frida som ska komma hit och knåpa med Jennies present tillsammans med mig. Sedan kommer även Pauline och då blir det mys och kanske en fika i stan.
Jag säger ju att buffertdagar är bra dagar, att vara ledig hela dagen och bara köpa och leka. Hoppas på att få träffa ännu en person, åtminstone en kortis, kramas och säga hej.
puss.
äntligen.
Hon är hemma, mer har jag inte att säga.
Nu mår jag bra, om så bara för stunden.
vägrar tro på slumpen.
Jag var så säker på att du inte var en person som utnyttjade människor, inte mig, jag trodde på dig. Jag tror fortfarande på dig, men frågan är om jag lurar mig själv. Du ger mig inga komplimanger längre, jag försöker tänka att du kanske glömmer, eller tror att du gett mig tillräckligt många, bara en liten hade gjort att jag trodde att du ändå uppskattade mig.
Just idag skulle jag kunna överväga att välja bort att våran relation påbörjats. Imorgon kunde vi göra det igen, börja prata med varandra för första gången, två personer som pratar om sånt som ingen längre kommer ihåg. I flera timmar, utan krav och utan uppror, vi såg inte varandra, vi bara pratade. Dem där timmarna vi hade som sprang förbi oss, skratt, mys och inget annat än två personer som mötte varandra utan förvarning. Tror du det var slump eller mening? Om det ges upp nu så kan det inte ha funnits någon mening, så jag stannar ändå.
Om du bara gav mig något så litet som en promenad, skulle jag låta dig vara för resten av livet, men bara om du bad mig, annars skulle jag bett dig följa med mig hem och du skulle få sitta på min pilatesboll tills du somnade och ramlade av. Jag vill bara skratta med dig igen ju.
lite till.
Tro inte att jag är alkoholist, det är bara det att jag pluggar lättare med lite alkohol i blodet, grejen är bara den att jag pluggar ju varje dag..
jaja.
jämt.
Jag blir så trött på mig själv, igår fick jag så bråttom så jag klickade ner min ruta med dikter som jag skrivit till mitt projektarbete utan att spara. Nu är 2 av 3 dikter borta och jag minns knappt vad jag skrev. Dessutom var en av dem den bästa dikten jag någonsin skrivit. Jag blir så trött på mig själv, varför måste jag förstöra så mycket jämt?
Jämt.
Suck.
gin fizz och musik i kvällssolen.
Här sitter jag på balkongen och eftermiddagssuper. Det här ska bli mitt nya liv, pluggandet blir så mycket lättare med en gin fizz bredvid sig. Jag tror nog inte att mina grannar älskar mig jättemycket, iallafall inte dem som satt sig på sin balkong för lite lugn, min musik är härlig och inte på låg ljudnivå. Men det är ju bara lördag en gång i veckan.
Blir snart upplockad av Emma så ska vi mysa hos Alex en stund, hoppas det är trevligt att vara lullig i ett sällskap av endast nyktra mysare. Förmodligen succé, eller låt mig ändra mig till förhoppningsvis. Ja, förhoppningsvis passar bättre.
gin åt alla, puss.
vårsol, glass & Pauline.
Några timmar med Pauline gör solens strålar lite starkare. Vi köpte glass som vi visste redan innan vi köpte den att vi inte skulle orka äta upp, men att välja två sorter är mycket svårare än att välja tre. Vi lämnade ungefär hälften var, men vad spelar det för roll? Vi var som små barn i en leksaksaffär när den enorma bägaren med glass nådde våra händer. På en filt i gräset låg vi en stund och njöt av solen och pratade om hur mycket vi vill åka snowboard och en massa annat.
Jag har inget annat att ge Pauline än min kärlek och inte alls tillräckliga vänskap. <3
min själ är inget lyxboende.
Åt helvete?
Ja.
Jag är lite ledsen.
Nej förresten, jag är känslig säger Alex.
Jag kunde inte sova igår, det är så mycket som trängs i hela mig, mitt huvud är tomt men mitt hjärta har blivit överbelastat. Jag har alltid hört att jag är känslosam, men det här med att vara naiv och godtrogen är något jag kommit på själv, det är det dummaste påhittet någonsin.
Det är så mycket saker som är på fel plats, jag är så stressad, så orolig, så uppriven, och aldrig får jag känna lugn. Jag kan inte få lugn i min ensamhet, för när det bara finns jag, så tänker jag, analyserar och tror att livet kommer kastas över mig med all sin tyngd och krossa mig mot den bara oskyddande mark jag går på. Jag är en orolig människa, jag har svårt för att få ro med vänner, nära och kära, inte till den grad jag behöver lugnas. Det är mitt inre som behöver lugnas, alla trasiga delar av min blödande kropp och jag har använt alla plåster jag har hittat för att dölja. De ramlar ständigt av och oron består, oron över att min sinande själ ska blottas genom alla hål, brister och fel. Jag vill gömma mig, men du får mig att öppna mig, jag ropar ständigt och söker ditt skydd, jag vill bara att du ska stå intill mig så att jag kan känna att du når över mig. Hör, du måste förstå att du måste höra.
Jag behöver lugn.
lite si eller så tack.
Har ni känt av pirret i luften? Det blåser kallt, men det är vintern som blåser ut, det vankas vår på hög nivå och ännu bättre, det närmar sig sommar. Jag blir folkskygg av alla människor som kastar sina bleka nyllen ut i ljuset, men jag förstår dem, ljus gör en glad. Inte lycklig, men glad.
Felicia förklarade sina fina funderingar för mig om årstiderna idag, årstiderna är alltför långa, kanske så. Vi längtar för länge, är lyckliga för kort stund och tröttnar för snabbt. Vi nöjer oss visst aldrig vi svenskar som ständigt letar problem och saker att få klaga på. Det är ju faktiskt väldigt skönt när man får känna att det är lite synd om en. Åh nej, våren är för lång, fy jag vill ha snö, kan inte snön bara försvinna, jag vill ha ett täcke av löv runt träden som jag kan virvla runt i med mina nya höstskor, eller nej, sommar är det jag vill ha. Låt mig säga, lev där du är, sukta inte efter dåtid eller framtid, utan njut av dem ögonblicken du blir tilldelad. Visst hade det vart härligt med sommar två gånger om året, snö några månader lite då och då och några fallna höstlöv ungefär en vecka i månaden. Fast då hade vi väl klagat på att man måste ha alla fyra olika jackor och 20 par skor framme samtidigt. Mössa idag, shorts imorgon. Vi kan ju aldrig bli nöjda vi, jag får väl stå ut med det med, men nöjd, nej det blir jag aldrig. 
jag har det så bra, jag är så dum.
Det är så härligt med nya vänner, som man bara utan att leta hittar, och det känns så rätt med en gång. Att hitta någon som kan förstå ens tankar utan att döma för vad man varit eller är. Jag avundas mig själv det, för jag lyckas visst hitta dem hela tiden. Jag kanske tar slut på alla så att ingen annan får en chans?
Men varför jag?
Jag kan ju inte ens ta hand om de vänner jag har känns det som. Jag och min bästa Pauline hinner aldrig med varandra längre, vi hänger inte ens med i varandras liv, åh jag saknar henne så.
Har jag rätt att hitta nya vänner när jag inte klarar av dem jag redan har? Jag vill vara allt för dem, men just nu klarar jag inte ens av att vara nära tillräckligt för mig själv, jag är så ledsen för det.
Förlåt om jag inte räcker till, jag vill jag vill jag vill, men jag orkar inte, jag klarar inte av det. Just nu dras jag magnetiskt mot nytt och orört, samtidigt som jag inte kan släppa det jag håller allra kärast. Ring mig om jag inte ringer er. Jag hinner inte ens tänka på mig själv på grund av allt som trängs där uppe, men jag saknar er som jag aldrig ser och aldrig hör av mig till. Jag gör det, saknar er.
Ni är det allra finaste jag har, låt mig aldrig ta slut på er, jag behöver er mer än jag behöver mig, jag behöver nog inte ens mig, jag är mest till besvär. Det är därför jag behöver er, för att få njuta av människor som är så mycket mer än bara halvdana, som stackars mig.
ljuset.
Hur i hela friden ska jag klara mig i livet?
Men iallafall så uppskattades hjälpen. Always.
jag älskar det där med sol som smiter in genom persienner,
så intimt och fint när solens ljus nuddar huden,
vill bara springa till dig, vill inte bara att ljuset ska ta på mig.
rosa blommor och genomskinliga strumpbyxor
Jag frös lite om benen när jag gick till bussen, så jag satte mig i busskuren där solen värmde som den kan göra en varm sommardag, strax kom Lina och satte sig brevid. Vi pratade om såna där viktiga saker som hur mycket det egentligen får plats i min väska, och så fick jag bekräftat hur fanatisk jag egentligen är när jag lyssnar på musik, jag känner mig speciell och ganska bra för jag är nog ganska ensam om det, iallafall i mina kretsar.
När vi var framme på frölunda torg berättade jag om min morgon, som var minst sagt kall eftersom att jag inte orkat stänga varken fönstret eller ventilen när jag la mig igår kväll/natt. Jag försökte ta mig upp, men det var så galet kallt att jag kröp ner från sängen på alla fyra, med täcket över mig, letade fram alla underkläder och linnen och grejer i mörkret och klädde på mig sittandes på min runda matta. Låt mig poängtera att det var mörkt, det var dunkelt i resten av lägenheten också, och jag märkte inte förrän jag kom ut i solen att mina "svarta" strumpbyxor var genomskinliga, tillsammans med en vit kort kjol, jag kände mig ganska så porrig ska jag säga, och jag skulle redovisa om menskonst idag ju, dö, men hade bråttom till bussen så jag fick leva med det hela dagen trots obehag.
Linas kommentar var: men det är fräckt ju.
Tack Lina, det gjorde min dag lite bättre än vad den brukade vara.
så fint.
Ibland blir vissa låtar så påtagliga, dem liksom etsar sig fast i en och man måste lyssna om och om igen. Hela Veronica Maggios nya album är helt fantastiskt, jag har nog lyssnat igenom det tre eller fyra gånger idag.
Jag är en sådan person som lyssnar på en låt eller ett album tills jag inte klarar av det mer, då börjar jag lyssna på något annat, och så kan jag börja lyssna igen efter någon månad eller två.
Igår försökte jag analysera mitt sätt att lyssna på musik, jag vill helst kunna varenda ton, höjning, var stämmorna kommer, och så vidare, jag vill kunna hela låten utantill helt enkelt. Jag lyssnar efter vad för känsla musiken ger, och så spekulerar jag i hur mycket tid artisten lade ner på en specifik låt. Jag är egentligen inte en normal musiklyssnare, vem tänker så mycket på vad de lyssnar på mer än jag?
Jag älskar vissa musikstunder, som idag när jag satt på bussen. Det händer ofta att jag bläddrar förbi dem låtarna jag inte orkat lyssna mig in i än, men idag lät jag bli, bra gjort Emelie. Låt oss inte döma Avril Lavigne, hon har en del vackra texter, when you're gone bara borrade sig in i mitt hjärta. Jag skämtar inte, den texten liksom fick sig en egen liten plats där inne. Så fin. Jag har lyssnat på den massa gånger bara idag.
Jag tänkte inte göra annat än att dela med mig av det fina.
when you're gone - Avril Lavigne
I always needed time on my own
I never thought I'd need you there when I cry
And the days feel like years when I'm alone
And the bed where you lie is made up on your side
When you walk away I count the steps that you take
Do you see how much I need you right now
When you're gone
The pieces of my heart are missing you
When you're gone
The face I came to know is missing too
When you're gone
The words I need to hear to always get me through the day and make it ok
I miss you
I've never felt this way before
Everything that I do reminds me of you
And the clothes you left, they lie on the floor
And they smell just like you, I love the things that you do
When you walk away I count the steps that you take
Do you see how much I need you right now
When you're gone
The pieces of my heart are missing you
When you're gone
The face I came to know is missing too
When you're gone
The words I need to hear to always get me through the day and make it ok
I miss you
We were made for each other
Out here forever
I know we were, yeah
All I ever wanted was for you to know
Everything I'd do, I'd give my heart and soul
I can hardly breathe I need to feel you here with me, yeah
When you're gone
The pieces of my heart are missing you
When you're gone
The face I came to know is missing too
When you're gone
The words I need to hear to always get me through the day and make it ok
I miss you
njut mina vänner, njut av musikens underbara värld. Den verkliga världen bara ställer till det, musiken hjälper alltid till.
Puss.
