emeliesandraviktoria

Helt plötsligt bara försvann jag, jag var upprörd och bloggade, sen tog tiden slut. Under min frånvaro hann jag ta studenten, och äntligen glöder det i mig igen.

Det finns så många ord jag vill skriva, så mycket tankar och känslor som ska stakas ihop i bokstäver, bilda en text som ska kännas av någon annan. Jag vill att den som läser ska känna att dem nästan kan röra vid mig, jag vill riva upp min kropp så att man ska kunna se vad som finns på insidan av mig. Det ska vara äkta, rätt på och utan genvägar eller omvägar.
Här är jag och jag ska dra kniven i mig själv, från mina tår upp till mitt högsta hårfäste, för att jag vill bli sedd som att jag är äkta.

Mänsklighet är det enda jag letar efter, men varför är det så svårt för mig att se mig själv? Bakom allt det som präglar mig, jag vill skära djupt, så att ni kan se, att jag är mänsklig, och ni är ingenting annat än mig. Just därför är vi vackra, för att vi inte är perfekta, vi är unika.