why the hell
På midsommar ska man väl vara glad, eller vem har bestämt det egentligen?
Jag har inte varit glad på hela veckan så varför skulle jag vara glad nu? Aggressioner har varit ett ständigt påvisande på den här allt mer misslyckade flickan som är på väg mot kvinnoåren, när jag sedan blivit trött har mina agressioner utlösts till tårattacker. Utan att kunna hindra det har jag legat där i min säng och gråtit kudde efter kudde blöt, slängt den förbrukade på golvet och sedan tagit en ny att smeta mina känsloattacker över.
Det kryper i mig av en oro jag inte kan kontrollera, det är lättare att visa för andra att man är arg än ledsen, men när ingen ser, kryper jag in i mig själv och släpper ut allt som jag burit på hela dagen.
Jag tycker att du är så orättvis mot mig, jag har inte gjort dig något, jag har bara försökt behaga dig. Du uppskattade mig från början, tyckte om mig, nu är jag bara en plåga som tofflar för dig så fort du visar minsta tecken på humörsvängning. Jag vill bara att du ska behandla mig som människa, som den person som du en gång såg mig som; mysig, fin och du kunde till och med prioritera mig. Jag vill inte vara arg mer, jag vill inte att det ska vända till tårar då min ork tar slut, kan du inte bara vara normal med mig? Visa att jag är människa och inte det där som du behandlar mig som nu med dina korta svar, din ignorans och tydliga påvisanden på att jag inte betyder mer än ett par kvarglömda illaluktande skor som ingen egentligen vill veta av. Du ärså dubbel, jag vet att du tycker att jag är fin egentligen, men har du svårt att acceptera det själv? Att du kan tycka att en som är som jag är helt okej? Jag vill skrika, jag vill hoppa framför dig och tvinga dig att behandla mig rätt, för hur gärna jag än anpassar mig efter din lycka så har även jag mina gränser. Jag kan inte må dåligt i evighet på grund av din nonchalans, jag måste också få vila i lugn, precis som du gör efter din ignorans av mina försök att få kontakt.
Jag bara undrar, mitt i alla mina känslovågor, varför kan du inte bara ta mig i handen och hjälpa mig upp istället för att slå ner mig igen då jag precis lyckats resa mig? Jag öppnade mig för dig med det jag hållit inom mig och jag lyckades bryta mig lös från mina hemligheter.
Jag kan inte stå på egna ben om jag inte får hjälp att ta mig upp av dem runt omkring mig, och det verkar visst som att det som saknas är du, jag har alla, men inte dig. Precis som att en kaka behöver alla sina ingredienser för att bli som den ska vara behöver jag alla mina vänner för att vara som jag är menad.
Det finns så mycket mer än det här, men just nu vill jag bara att du ska vara min vän, att vi ska vara vänner som prioriterar varandra. När jag lyckats med det ska jag gräva in i mitt djupaste och försöka lösa gåtan på det här fasansfulla jag har ställt mig själv inför den här våren.
En sak i taget, en dag ska jag vara Emelie som hon förtjänar att vara och älskas som.
Jag har inte varit glad på hela veckan så varför skulle jag vara glad nu? Aggressioner har varit ett ständigt påvisande på den här allt mer misslyckade flickan som är på väg mot kvinnoåren, när jag sedan blivit trött har mina agressioner utlösts till tårattacker. Utan att kunna hindra det har jag legat där i min säng och gråtit kudde efter kudde blöt, slängt den förbrukade på golvet och sedan tagit en ny att smeta mina känsloattacker över.
Det kryper i mig av en oro jag inte kan kontrollera, det är lättare att visa för andra att man är arg än ledsen, men när ingen ser, kryper jag in i mig själv och släpper ut allt som jag burit på hela dagen.
Jag tycker att du är så orättvis mot mig, jag har inte gjort dig något, jag har bara försökt behaga dig. Du uppskattade mig från början, tyckte om mig, nu är jag bara en plåga som tofflar för dig så fort du visar minsta tecken på humörsvängning. Jag vill bara att du ska behandla mig som människa, som den person som du en gång såg mig som; mysig, fin och du kunde till och med prioritera mig. Jag vill inte vara arg mer, jag vill inte att det ska vända till tårar då min ork tar slut, kan du inte bara vara normal med mig? Visa att jag är människa och inte det där som du behandlar mig som nu med dina korta svar, din ignorans och tydliga påvisanden på att jag inte betyder mer än ett par kvarglömda illaluktande skor som ingen egentligen vill veta av. Du ärså dubbel, jag vet att du tycker att jag är fin egentligen, men har du svårt att acceptera det själv? Att du kan tycka att en som är som jag är helt okej? Jag vill skrika, jag vill hoppa framför dig och tvinga dig att behandla mig rätt, för hur gärna jag än anpassar mig efter din lycka så har även jag mina gränser. Jag kan inte må dåligt i evighet på grund av din nonchalans, jag måste också få vila i lugn, precis som du gör efter din ignorans av mina försök att få kontakt.
Jag bara undrar, mitt i alla mina känslovågor, varför kan du inte bara ta mig i handen och hjälpa mig upp istället för att slå ner mig igen då jag precis lyckats resa mig? Jag öppnade mig för dig med det jag hållit inom mig och jag lyckades bryta mig lös från mina hemligheter.
Jag kan inte stå på egna ben om jag inte får hjälp att ta mig upp av dem runt omkring mig, och det verkar visst som att det som saknas är du, jag har alla, men inte dig. Precis som att en kaka behöver alla sina ingredienser för att bli som den ska vara behöver jag alla mina vänner för att vara som jag är menad.
Det finns så mycket mer än det här, men just nu vill jag bara att du ska vara min vän, att vi ska vara vänner som prioriterar varandra. När jag lyckats med det ska jag gräva in i mitt djupaste och försöka lösa gåtan på det här fasansfulla jag har ställt mig själv inför den här våren.
En sak i taget, en dag ska jag vara Emelie som hon förtjänar att vara och älskas som.
att granskas
Helt plötsligt bara försvann jag, jag var upprörd och bloggade, sen tog tiden slut. Under min frånvaro hann jag ta studenten, och äntligen glöder det i mig igen.
Det finns så många ord jag vill skriva, så mycket tankar och känslor som ska stakas ihop i bokstäver, bilda en text som ska kännas av någon annan. Jag vill att den som läser ska känna att dem nästan kan röra vid mig, jag vill riva upp min kropp så att man ska kunna se vad som finns på insidan av mig. Det ska vara äkta, rätt på och utan genvägar eller omvägar.
Här är jag och jag ska dra kniven i mig själv, från mina tår upp till mitt högsta hårfäste, för att jag vill bli sedd som att jag är äkta.
Mänsklighet är det enda jag letar efter, men varför är det så svårt för mig att se mig själv? Bakom allt det som präglar mig, jag vill skära djupt, så att ni kan se, att jag är mänsklig, och ni är ingenting annat än mig. Just därför är vi vackra, för att vi inte är perfekta, vi är unika.
