min själ är inget lyxboende.
Åt helvete?
Ja.
Jag är lite ledsen.
Nej förresten, jag är känslig säger Alex.
Jag kunde inte sova igår, det är så mycket som trängs i hela mig, mitt huvud är tomt men mitt hjärta har blivit överbelastat. Jag har alltid hört att jag är känslosam, men det här med att vara naiv och godtrogen är något jag kommit på själv, det är det dummaste påhittet någonsin.
Det är så mycket saker som är på fel plats, jag är så stressad, så orolig, så uppriven, och aldrig får jag känna lugn. Jag kan inte få lugn i min ensamhet, för när det bara finns jag, så tänker jag, analyserar och tror att livet kommer kastas över mig med all sin tyngd och krossa mig mot den bara oskyddande mark jag går på. Jag är en orolig människa, jag har svårt för att få ro med vänner, nära och kära, inte till den grad jag behöver lugnas. Det är mitt inre som behöver lugnas, alla trasiga delar av min blödande kropp och jag har använt alla plåster jag har hittat för att dölja. De ramlar ständigt av och oron består, oron över att min sinande själ ska blottas genom alla hål, brister och fel. Jag vill gömma mig, men du får mig att öppna mig, jag ropar ständigt och söker ditt skydd, jag vill bara att du ska stå intill mig så att jag kan känna att du når över mig. Hör, du måste förstå att du måste höra.
Jag behöver lugn.
