emeliesandraviktoria

Jag är så förbannad på hela det här påhittet om att livet skulle vara något bra att ha. Jag vet att jag är orättvis, men det blir ju aldrig rätt, hur jag än gör, alla andra lyckas visst dra sina skepp i hamn.. Tips på livskvalitet uppskattas, absolut. Jag känner mig som en billig grå/beige tröja från h&m som bara är kul en gång, eller när allt annat är i tvätten. Är jag 18 år och redan förbrukad? Som en sliten tröja som knappt duger till gympan i skolan sitter jag här och bara inte räcker till. För varje dag krymper jag, blir mindre och mindre, till slut är jag så meningslöst långt borta att du till och med kommer att glömma mig. Du kommer inte ens minnas att jag en gång var någon du såg fram emot att se, därför att istället för en tillgång var jag en belastning, och alla måste ju ta sig vidare och glömma sina bördor. Jag önskar att det vore lika lätt att glömma dem som man inte riktigt menade att hålla så nära sig men utan förvarning bara hamnade där. Jag skulle vilja kapa våra band, men det vore bedrägeri mot livet, för om jag inte minns dig skulle jag inte lära mig något av det här, det vore verkligen slöseri med tid. När är det dags att bli lycklig tro? Eller är definitionen lycklig ouppnåelig? ....
Jag känner mig väldigt ensam här där de missnöjda vindarna blåser. Ni andra är så frånvarande i era bubblor fyllda med illusioner av lycka. Jag bara önskar mig bort så jag slipper se er, förbannad, förbannat ledsen.