emeliesandraviktoria

Försöka är alltid viktigt, men kunna är inte alltid lätt, jag vill, men jag kan inte.
Orden stakar sig i munnen på mig, egentligen vill jag bara spruta ut alla mina känslor, men istället sväljer jag min tunga, låtsas som ingenting och väntar på att tiden ska rinna ur mina händer.
Tid är allt jag har, tid är allt jag förlorar, förlorar jag all tid kan ingen beskylla mig för något, jag var inte redo.
Jag lovar att vara ärlig, när jag är redo.
Tänk om jag aldrig blir redo, då ska jag vara oärlig för alltid.
Jag ska säga att allt är bra.
Fast egentligen vill jag klättra upp på taket och springa genom himlen tills tyngdlagen hittar mig.
Då ska jag falla, handlöst mot marken. Där vill jag att du väntar, tills jag är redo, så att du kan plåstra om alla mina sår.
Därför att du kan, jag försöker och du kan.
      Lovar du att vara tålmodig?
      Jag lovar att vara ärlig.
När jag är redo, det är inte nu, men jag försöker.

Allt jag någonsin känt för verkar rinna ur mig just nu, jag står vid sidan av mig själv och ser hur jag låter allt bara bli som det blir, det är både njutning och frustration. Att släppa allt som jag en gång höll så hårt om känns nu så enkelt att bara låta vara.
      Jag litar inte på mig själv, så jag måste långsamt lossa mitt grepp för att allt ska kunna lita till sig självt, och fortsätta sin resa, inte med mig som styr, utan med hjälp av livets gång.
      Jag vill bara lägga mig ner, falla bakåt, i en ovisshet om jag någonsin kommer att nå marken, sluta lyssna till min hjärna och bara låta luften mellan marken jag går på och himlen jag ständigt söker min blick till, fånga mig och fylla mina lungor. Andas. 
      Kvävande känslor som ständigt betraktar mig, dömer mig, jag vill ut, bort från allt som iaktar, rymma till min egen ensamhet, där inte mitt huvud får plats, där hjärnan inte kommer in, där jag kan blunda i en evighet och sedan titta och se att inget har förändrats, där jag är, bara jag, och jag förstår mig. För just nu, undrar jag vem som bestämmer om mig.
Andas.