emeliesandraviktoria

Jag försöker låta bli, men jag liksom letar efter ett sätt att plåga mig själv, utan att det kan synas utanpå. Min nyfikenhet gör mig ledsen, jag snokar, letar och läser, märker att jag inte är en del av dig egentligen. Du skyndar bort från mig, och jag springer efter, snubblar och skrapar knäna, allt för att hinna ikapp.
Jag var så säker på att du inte var en person som utnyttjade människor, inte mig, jag trodde på dig. Jag tror fortfarande på dig, men frågan är om jag lurar mig själv. Du ger mig inga komplimanger längre, jag försöker tänka att du kanske glömmer, eller tror att du gett mig tillräckligt många, bara en liten hade gjort att jag trodde att du ändå uppskattade mig.
      Just idag skulle jag kunna överväga att välja bort att våran relation påbörjats. Imorgon kunde vi göra det igen, börja prata med varandra för första gången, två personer som pratar om sånt som ingen längre kommer ihåg. I flera timmar, utan krav och utan uppror, vi såg inte varandra, vi bara pratade. Dem där timmarna vi hade som sprang förbi oss, skratt, mys och inget annat än två personer som mötte varandra utan förvarning. Tror du det var slump eller mening? Om det ges upp nu så kan det inte ha funnits någon mening, så jag stannar ändå.
Om du bara gav mig något så litet som en promenad, skulle jag låta dig vara för resten av livet, men bara om du bad mig, annars skulle jag bett dig följa med mig hem och du skulle få sitta på min pilatesboll tills du somnade och ramlade av. Jag vill bara skratta med dig igen ju.