vilsna steg släpper kontrollen
Allt jag någonsin känt för verkar rinna ur mig just nu, jag står vid sidan av mig själv och ser hur jag låter allt bara bli som det blir, det är både njutning och frustration. Att släppa allt som jag en gång höll så hårt om känns nu så enkelt att bara låta vara.
Jag litar inte på mig själv, så jag måste långsamt lossa mitt grepp för att allt ska kunna lita till sig självt, och fortsätta sin resa, inte med mig som styr, utan med hjälp av livets gång.
Jag vill bara lägga mig ner, falla bakåt, i en ovisshet om jag någonsin kommer att nå marken, sluta lyssna till min hjärna och bara låta luften mellan marken jag går på och himlen jag ständigt söker min blick till, fånga mig och fylla mina lungor. Andas.
Kvävande känslor som ständigt betraktar mig, dömer mig, jag vill ut, bort från allt som iaktar, rymma till min egen ensamhet, där inte mitt huvud får plats, där hjärnan inte kommer in, där jag kan blunda i en evighet och sedan titta och se att inget har förändrats, där jag är, bara jag, och jag förstår mig. För just nu, undrar jag vem som bestämmer om mig.
Andas.
